Till er som inte mår så bra på insidan..

Jag har börjat förstå mer och mer vilken påverkan jag haft på flera barn och ungdomar som hejjat på mig och följt mitt äventyr i Robinson. Och jag har fått otroligt många mail, och innehållet i dem har varierat allt från frågor om Robinson och mitt vanliga liv, kärleksmail,fansmail om hur bäst jag är osv. Det är otroligt smickrande saker ni skriver, jag blir så glad. Men det finns några mail som jag kan säga fått mig riktigt tårögd alltså rörd.. Självklart skulle jag aldrig hänga ut något namn på någon här i bloggen då jag vet att många skriver i förtroende. Men det här måste jag bara berätta om..  ingen nämnd, ingen klämd, eller hur?=)

En kille skrev ett mail till mig och och tackade för att jag hade räddat hans liv. Han berättade i mailet att han länge funderat på att ta sitt liv, då han inte såg någon anledning att leva längre. Han gick inte in på så mycket detaljer, men berättade att han hade han det tufft hemma och var inte omtyckt i skolan för han var "ful". Men efter att sett Robinson så hade han fastnat för mig och fått lov att se varje avsnitt och sen börjat läsa min blogg.  Enligt honom hade jag gett honom en positivare syn på livet och gett honom nytt hopp. Han skrev även att eftersom jag gått från att "ha jobbat med sopor till att bli kändis" så hade jag visat att allt i livet kunde förändras med tiden, och att han tack vare mig nu bestämt sig för att fortsätta leva.. (och det här är ändå bara en liten del av mailet.. )

Jag kom på mig själv med tårar i ögonen efter att ha läst det här mailet. Har fått några liknande mail innan också från personer som berättat hur dåligt de mått och haft dåligt självförtroende osv, och som bett om min hjälp för att få bättre självförtroende. Självklart har jag skrivit tillbaka i mån om tid och försökt stöttat och hjälpt så gott jag kan. För jag vet hur det känns att inte känna sig omtyckt i skolan och ha dåligt självförtroende. För så har jag också känt förut, men har jobbat hårt för att få ett bra självförtroende. Tror det är vanligare än vad man tror att människor under den glada ytan inte mår så bra... 
 

En bästa vän behöver inte vara en människa...det finns fler som är förstående och ger kärlek och stöd..

---

Hur mår ni ...egentligen?? Det här är ett viktigt ämne som jag kommer spinna vidare på...Skulle vara intressant att höra sanningen om hur ni läsare mår på insidan. Kanske skulle det hjälpt någon annan som också mår dåligt att läsa dessa kommentarer och se att det faktiskt finns fler som mår som han/hon. Så ni som inte mår så bra, har dåligt självförtorende, känner er fula eller otillräckliga, har jobbigt hemma, med kompisar eller kärlek, eller vad det nu kan vara, du kan skriva en anonym kommentar och berätta om hur just du mår och varför, sånt som tynger dig som du kanske aldrig berättat för någon.. Så ni behöver inte lämna någon bloggadress om ni inte vill att någon ska veta vem ni är..

Jag hatar mitt liv. Jag lever med två olika typer av ätstörningar och har gjort det i två och ett halvt år. Motivationen till att ta mig ur de finns inte heller. Jag älskar att ha kontrollen över allt och har svårt att släppa det. Känner du eller har du själv några erfarenheter till personer som tagit sig ur en äs?

Ja du Anna... Jag har blivit mobbad hela mitt liv och det för att jag bott på landet och haft kor, vet inte om det har med avundsjuka att göra för att dom bodde i stan och jag på landet men så var det iaf... Så var det från 2:an till 9:an och även lite i gymnasiet, jag hade inte så bra betyg iom att jag inte var i skolan så ofta. Jag är nu i 30 års åldern och mår forfarande dåligt även om jag nu är gift med världens underbaraste man och har två helt underbara barn... Men jag har aldrig tyckt om mig själv och mitt utseende och det gör jag inte nu heller även om jag är gift och vet att min man tycker om mig för den jag är så har jag svårt med mitt utseende... Jag har alltid haft en putmage och efter barnen så har jag ännu mer putmage, men nu har jag hittat en personlig tränare som hjälper mig på distans att kanske kunna få bort denna putmage så jag kanske ska kunna börja tycka om mitt utseende lite granna... Har även börjat att tänka mer på mitt utseende ang smink och så, har ju aldrig gjort det förrut iom att jag alltid fått höra att jag är ful och äcklig så har man ju inte direkt försökt att göra nåt åt det... Jag har även haft tankar på att ta mitt liv för att jag inte tyckt att jag haft nån anledning att leva och så kan jag känna nu oxå ibland, men då när man ser sina barn le så försvinner dom tankarna som tur är... Jag vet att det bara är jag som kan sätta ideal för hur jag ska se ut men eftersom jag inte fått några kommentarer över mitt utseende så går man ju på det man ser, smala söta tjejer som killarna är över hela tiden... Jag skulle gärna vara så populär, men det är ju bara att fortsätta att drömma... Jag har följt din blogg sedan du var med i Radiosiljan och jag tycker att du verkar vara en så gå tjej och jag kommer att forsätta att läsa din blogg för man blir så glad av att läsa den...

Kram en ful mamma...

Problemet idag är att vi fäster våra problem i något vi tror oss inte kunna kontrollera, vilket gör att vi inte kan ta oss framåt. Desto värre så främjar vi vår egen sorg för att det ger en tydligare struktur till ens egen syn på sig själv, för när det enbart är grått så vet man inte alls hur att känna. Även jobbiga känslor ter sig bekvämare än inga känslor alls.

Det gäller att vara konkret med sina mål, och inte fastna i den skit som försöker dra ner oss. Välj era egna känslor, ta kontroll.

jadu va ska man säga, jag har aldrig haft självförtroende, känner mig så jävla fuul, och tjock..
jag bestämmer mig för att börja äta nyttigt , men så fort jag blir ledsen eller är på dåligt humör så
tröstäter jag, de värsta som finns,för jag vill inte.. jag vill vara lika pinnsmala som mina kompisar,
de känns inte bekvämt att gå på stan med dom, man passar inte in, dom får all uppmärksamhet, kläderna
sitter bättre på dom. osv, nej fyfan,. den dagen jag börjar tycka om mig själv, då är jag lycklig.

Jag lever med rädslan att inte passa in. Jag har blivit mobbar i nästan hela mitt liv, jag har aldrig fått veta att jag duger som jag är..jag slutar nu första ring på ett gymnasium i Lund där jag läser samhäll, jag har läst hela året hemma men nu till hösten då ska jag börja skolan igen och vara där varje dag. Tänk om de inte tycker om mig, tänk om jag säger fel saker,,,tänk om! Jag vet inte hur jag ska få bort de orden i mitt huvud och bara var jag!

alla tror att jag är glad, jag skulle nog själv också tro att jag mådde bra om jag såg mig från utsidan. i själva verket så mår jag inte bra alls, långt ifrån. jag har social fobi, som är en psykisk sjukdom. jag tror iallafall att jag har det, jag är inte en blyg person i grunden men jag klarar inte av att stå i centrum, även fast jag vill. det som händer då är att jag får yrsel, rodnar, stammar,får hjärtklappning, blir spyfärdig osv. det kan även hända när någon bara säger hej, eller om någon tittar på mig. detta hindrar mig i livet. helst när de gäller killar.

jag hade en kille förra sommaren, som jag verkligen släppte in och som gjorde mig starkare. men vad hände? jo min vän blev ihop med honom, och svek mig. fy fan.

det var skönt att få skriva av mig, svara gärna, lämnade ju min melj. puss!

Just nu är det väldigt jobbit, känner att ja snart inte orkar mer! Ja har skadat mer själv alltså skärt mej, det va ett tag sen nu men ja blir ständigt på mind av ärren till viss del ångrar jag det men ändå inte. Sen kan man nog säga att jag har en fort av ätstöring kan låta blir att äta på två dar, sen bara vräker ja i mej mat. Och självförtroendet ska vi inte ens prata om det är på botten väldigt långt ner. Det mår ja dåligt för varje dag, och vet du va det värsta är att ingen av mina kompisar vet nått om detta. Antagligen är man väldigt bra på att dölja va man känner och hur man mår..

Det var en tid i mitt liv som verkligen har satt spår i mig. För 2-3 år sen när jag var 14-15 kände jag att jag inte hade nåt att leva för. Kompisar svek och det mesta var rörigt. Jag stängde in mig i mig själv för att jag var både ful, tjock och en dålig människa. Mitt självförtroende låg på botten och jag sjönk bara länge och längre ned, jag började också gå upp i vikt. Flera gånger tänkte jag ta mitt liv. Jag kom inte så långt att jag verkligen gjorde det, men jag funderade seriöst på det flera gånger.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det gick till, hela den tiden ligger som i en dimma som om jag har förträngt det, men på nåt sätt tog jag mig ur den där skiten och jag hittade tillbaka till mig själv. Jag tror det var i samband med att jag började gymnasiet och skaffade mig nya vänner som jag kände att jag verkligen passade in på nåt ställe, och jag förändrades.

Jag inser nu att jag mådde verkligen inte bra, och jag har en sådan tur som lyckades ta mig ur det där. Även om jag fortfarande tycker att livet är jobbigt ibland så vet jag att det är inte värt det. Det finns så mycket mer att vara glad över.
Ingen förtjänar att må så dåligt.

Trots att jag vill gå ner några kilo, och trots att självförtroendet inte är på topp så är jag glad. Och jag hoppas att det jag har att säga kanske kan hjälpa någon annan. Ge någon hopp om att det går ta sig ur det. Och har ni någon att prata med, så gör det! Ingenting hjälper om man går och bär på det helt ensam.

Jag har lidit av ångest/panikattacker i ett par år nu, och lider fortfarande av det ibland, men nu har jag läst "Befriad från ångest" av Lucinda Bassett.
Den boken har hjälpt mig att både hjälpa mig själv och andra! Ett litet tips till er alla som mår dåligt!
Du anonyme som lider av ätstörningar, jag har också gjort det men tog mig ut ur det.

Du är så förbaskat go, du verkar vara en urtrevlig och härlig tjej! Tråkigt att man inte bodde uppe i Mora :-)

Kramar Emelie

jag är en tjej på snart 16 år som sitter i rullstol på grund utav min sjukdom som gör skelettet svagt. alltså bryter mina ben lätt och sådär, lite kortare men annars fullt frisk i huvudet och så. jag har väldigt mycket kompisar, är väldigt framåt och sjunger på diverse evangemang (alltså gillar att synas). Men jag har fått ett smeknamn 'permo-"mitt namn"' vilket gör mig oerhört ledsen men mest arg. någonting som gör mig ännu argare är att jag har fått ett rykte efter mig. eller snarare jag och min kompis. vi har varit kompisar i 11 år, vi är två tjejer och ja.. vi har helt enkelt varit med varnadra mycket genom åren. För några år sen fick vi ryktet att vi hade pullat på varandra på handikappskolan på toan vilket är så osant som det kan bli. det är sååååå osant. usch, mår illa av bara tanken. ingen av oss är lagd åt det hållet och liksom, ingen av oss har heller sagt att det är så men ja.. det är en long story bakom ryktet men ja. det blev ett sånt i alla fall och jag mår mest dåligt över det faktiskt. bara att folk kan tro något sånt om mig gör mig argargarg och ledsen eftersom jag inte vill att folk ska tro det. jag skulle aldrig göra något sådant och visst, jag har inget emot folk som är homsexuella eller sånt men att folk tror att jag ens skulle hålla på så... njae. inte min grej. samma med min kompis. dock börjar ryktet avta typ... så hoppas folk glömmer de. fast samtidigt, man glömmer aldrig något sånt vilket gör mig ännu mer arg. ÅH!!!

jag vet inté vad jag ska göra. ibland vill jag bara gå runt med en skylt där det står "jag vill inte bli kallad det ni kallar mig och jag har inte pullat pip på handikapptoan, vi skulle aldrig göra något sånt. ingen utav oss"

Irriterande. Ja. Jag mår dåligt över det.
Annars mår jag bra. Faktiskt. Men det där gör att jag, när jag mår bra, tänker på de. och ja... uschaa.

Riktigt bra att du tar upp det här! Nu höjdes du ännu mer i mina ögon! Fortsätt så!

Kram till dig och alla er där ute!

va söt du är som bryr dig, du verkar vara en så underbar person tänk o ha dig som storasyster;) Ha det bäst kram

Jag mår bra och älskar mig själv, även om självförtroendet inte alltid är där. Älskar folk som bryr sig om de som inte mår bra! Vi behöver fler såna som kan hjälpa och ge råd till andra. :) Respect till dig.

lol det lät fult xD meeeen (Y) :)

Skönt att se att du tpår med båda bena på jorden trots du blivit känd i tv

Tjena! Jag har en fråga till dig. Jo, tycker du man skall ta chansen om man får den? Jag tycker det iallafall.. Vill du gå ut med mig?

Det är nog det finaste man kan göra som du gör nu anna. Du är en riktigt fin människa, när jag läste inlägget var det så tomt inut i mig, "tpy, shit, det finns någon som bryr sig, utan att dömma".
Det finns alldeles för få sådan människor.
Att det verkligen finns någon som bryr sig är alldeles underbart. Men ofta när andra mår dåligt så vill man alltid hjälpa dom, men ibland är det inte så lätt, utan det "smittar över" på den som försöker hjälpa, för den inser hur den/dom personerna egentligen mår.


jag skulle kunna skriva hur långt mejl som helst om hur mycket jag avskyr mitt liv, för sakerna jag gjort/gör. Men jag tänker inte klaga, för det ´finns människor jag älskar/gillar som mår fruktansvärt dåligt och dom går alltid före mig.
Så länge dom mår bra spelar det ingen roll hur jag mår, för det är dom jag lever för.

Jag växte upp utan en pappa, en mamma och 4 syskon. Eftersom jag var andra barnet, så blev jag tydligen inte lika gullig och duktig som min storasyster. och mina småsyskon var ju också så underbara. Jag har fått höra, att jag inte duger, att jag är sjuk i huvudet, att mamma ångrade att hon födde mig, att hon tycker att jag är för dum för att finnas. Den skiten har jag lyssnat på tills jag blev 17år! och det är jag nu. I klass 1 och 2, blev jag mobbad för min öron, varje dag, För jag hade lite utstående örpn, jag satte inte upp håret på 7år, jag opererade mig när jag blev 15år. När jag var 12år, blev jag mobbad av ett killgäng i skolan för att jag hade glasögon. Jag fick höra vingdahora, jävla äckel, och blev inte knuffad i hårda väggar, till och från. Tanken på att ta sitt liv, den fanns. Men när jag började i 9an, så bytte jag klass och gänget som mobbade mig hade börjat på gymnasiet. Allt funkade bra, sen när jag började på gymnasiet så slutade allt det där, men allt hemma började gå utför. Mamma började dricka, mkt. Nu går jag andra ret på gymnasiet, och nu har hon varit full nästan varje dag i 2år. Jag kan säga att jag har mått mindre bra i större delar av mitt liv, men om jag inte hade varit med om det här, hur hade jag varit som person idag då? Jag skulle aldrig ta emot skit från någon nu. Jag vet att jag inte är ful, jag vet att jag är lika bra och lika mycket värd som alla andra. Man måste försöka tänka bort allt de sagt, och inse att man är bra.
Jag fyller 18 i sommar, då ska jag föröska flytta så jag kan börja om, leva utan den ständiga alkoholen, och försöka ha kul.
Det var mitt liv, men jag är glad ändå nu, och jag har lärt mig så mycket av det.

Vad heter din hund?? Eller var det din? Den var iaf jätte söt :)

Jag har varit(precis som så många andra nuförtiden) mobbad i skolan. Delvis pågrund av mitt utseende, men i största grad beroende på att jag alltid försökte vara mig själv. Visst, jag var och är väldigt speciell i många avseenden, men jag står alltid för vad jag säger och gör. Men efter skoltidens tuffa brägel, så märkte jag att jag inte längre kunde vara mig själv. Det gick inte att få fram det helt enkelt. Jag var väl antagligen rädd att mobbningen skulle fortsätta, men nu i arbetslivet. Jag visste varken ut eller in, om jag inte kunde vara mig själv utan ständigt var tvungen att spela ett spel. Varför skulle jag då fortsätta? Dessa tankar blev för jobbiga för mig, och jag började söka tröst genom flaskan och kokain. I 2 år, från slutet av skolan och fram till för bara några månader sen var allt jag gjorde att dricka sprit. Åt gjorde jag max två gånger i veckan, då jag gick till frälsningsarmen och olika kyrkor för att få gratis mat. Några pengar hade jag nämligen inte längre, och de få slantar jag kom åt söp jag upp med det samma. Sista tiden spydde jag blod dagligen, och mitt fysiska och psykiska tillstånd blev bara värre och värre. Jag hade nu inte bara mobbningen i skallen, utan jag hade lyckats supa bort ett helt arv och alla min mors sparade pengar till mig som det var tänkt jag skulle han när jag bildade familj. Summan var och är närmare 100 000kr. Tillslut gick det till den grad att jag låg i min säng efter en dag på krogen med kniven i handen, och ringde mina sista kära kontakter (men inte min familj) för att ta farväl. Som tur var började jag grunna ännu mer på allt hemskt jag gjort och varit med om, bara för att verkligen känna för mig själv att jag gjorde rätt. Detta räddade mitt liv. Under tiden så hade en av mina vänner ringt efter ambulans, som stormade min lilla lägenhet med kompisen hack i häl. De drog kniven ur handen på mig och körde iväg mig till psyket. Väl där ville jag bara fixa ut mig själv, var man inte galen innan man kom dit så blev man det nästan när man väl var där. Jag föklarade att incidenten bara var en fyllegrej och att jag egentligen mådde kanon. De släppte mig efter två dagar. Väl ute i det fria igen, kände jag ångest över vad jag hade varit nära på att göra, och mådde dåligt av det istället. När sen bara några dagar efter detta tjejen jag umgicks med förklarade att hon hade fallit för en annan blev det för mycket återigen. Men denna gången lyckades jag sansa mig, och i tårar ringde jag istället den i min släkt som alltid ställt upp, min moster. Jag förklarade helt och hållet hur jag mådde och drog samma historia för henne som jag nu gör för dig i runda svängar. Hon övertalade mig att flytta hem till henne och hennes familj på landet, där jag skulle få hennes hjälp och stöd, och en chans att vara helt fri från spriten.
Och här är jag nu. 3 månader senare har jag inte rört en droppe! Ditt tips om att en vän inte behöver vara en människa stämmer precis! Jag skaffade mig strax efter att jag kom till landet en hundvalp, och det är så bra mentalträning att ha någon som man måste ta hand om och som jag vet verkligen älskar mig! Jag har även nu betalat tillbaka mina skulder och håller på att betala in på ett speciellt konto alla dom pengar som jag tidigare tagit av mig själv för att supa bort. Jag har inte som mål att bli nykterist, men jag ska hålla det på den nivån att jag tar bara på helger, och då inte vara "däcknings-full", utan hellre åt det salongsberusade stadiet.
Nu mera mår jag bättre än jag någonsin gjort! Jag har goda kamrater, har en framtidsvision och njuter av min tillvaro. Det finns alltid hjälp, det är en tuff väg, men när det väl är färdigt så kommer ni må som prinsar och prinsessor! Ha det bra mina mednänniskor!

Jag vill återigen tacka dig för din blogg! Dina ärliga, humoristiska och uppriktiga inlägg kan göra den mest sorgsna människa glad en stund.

Vad jag önskar jag kan hjälpa alla er som mår dåligt, blivit mobbad eller blir mobbad. Jag blir tårögd när jag läser dessa komentarer till Anna. Önskar jag fick ta er i min famn och krama om er så att ni aldrig mer behövde känna så här.

Är det en ond värld vi lever i eller vad är det frågan om? Alla ni som mobbar andra. Sluta med det nu genast!!!!! Mår ni bättre av att andra mår dåligt, är det så?

Jag har själv varit blyg och, kan inte säga mobbad men utanför hela mitt liv. Men jag jobbar oerhört på mitt självförtroende. Jag har bestämt mej för att inte ta åt mej och jag umgås bara med dom som gör mej glad. Jag försöker inte komma in i ett tuft gäng längre som jag gjorde förut. Jag accsepterar mej som jag är och försöker sudda ut min blygsamhet.

Var starka och tuffa nu killar och tjejer. Jag älskar er alla <3

Jag har nu varit deprimerad i 2 månader och det har varit ett rent helvete. Har haft upprepade panikångestattacker, och även en molande ångest hela tiden. Jag har gått omkring i en dimma, har inga positiva känslor, utan bara sorg, rädsla, ångest osv. Relationen med min sambo har hållt på att brista, men jag vill verkligen inte det.. Är skiträdd för det.. Har flera gånger seriöst funderat på det enkla alternativet att ta mig ur det här, att ta mitt liv. Men har inte kommit så långt att jag försökt.. Jag vet inte hur jag ska komma ur det här. Mina vänner börjar tröttna på att lyssna, och det tär så sjukt mycket på alla relationer jag har. Skolan har skitit sig, och det ger mig ångest över att jag har omtentor till hösten. Jag och min sambo är nyförlovade sedan 2 månader och har precis köpt hus, och jag kan inte glädjas alls åt det.. Faan.. Skulle vara kul om du svarade..

ush, ja har me ätstörningar i for av bulimi. men jag tänker inte låta henne vinna. jag har bestämt mig för att ta mig ur detta. det går, så snälla ni ge inte upp. allt går bara neråt då.

Jag tycker du är otroligt stark Anna, som vill hjälpa andra. Är det någon som mår dåligt och vill prata så finns jag också, skriv bara en kommentar på min blogg så svarar jag. Jag har haft ett rent helvete, har skrivt lite om det om man tittar tillbaka i min blogg. Å det värsta är att jag mådde nästan sämre när jag slapp allt som hände hemma..jag tar varje dag i taget och bygger upp min självkänsla och självförtroende i små bitar varje dag. Det som har hänt kommer alltid finnas kvar och påverka mitt liv men jag har insett att jag behöver inte må dåligt för det. Jag hjälper gärna andra med min historia. Så skriv. Stora kramar till alla! Å det viktigaste..ge aldrig upp.

Hej,

Efter att du har läst detta, skulle det vara tacksamt om du kunde maila tillbaka och ge mig tips kanske. Jag kan börja med att jag mår bra, är nöjd med min vardag osv. Men en tung sak finns kvar inom mig. Det var så att förra året tog jag studenten, jag var jätte glad eftersom att jag fick bla stipendium. Jag bad min kille komma, men när jag väl kom ut fanns han inte där. Den person som jag trodde betydde ngt, var inte där. Han har sagt att han var rädd för att stå där för att tidigare var det komplicerad (dvs. att min pappa inte gillade honom). jag försöker tro på honom men ibland kommer minnena tillbaka. speciellt nu, när han ska studenten nu till veckan. Jag kommer naturligtvis vara där men det känns jobbig. Hans föräldrar vet inte vad han gjorde och jag vill inte säga det heller, för alla gör väl misstag, eller?! Men varför känns det fel?

Jättebra initiativ, men tänk på att när man öppnar en kanal på det här viset så måste man kunna göra något av det man får berättat för sig också. Det kan vara farligt att låta människor ventilera sitt innersta utan att få gehör och ev. hjälp för det man väljer att berätta. Alla har vi våra svagheter, dryftade som odryftade..men alla är inte hjälpta av att fläka ut dem på en blogg.

jag har levt med anorexi, depression och en mamma som skitit i mig pga att hon prioriterat alkoholen före sina barn. orkar inte träffa människor längre, är rädd för att bli sviken. går inte i skolan, träffar aldrig någon. en kort sammanfattning!

jag har problem med maten, och får ångest så fort jag stoppar något i munnen. det hatar jag mest av allt, och varje dag är en kamp för mig.

Jag har under hela mitt liv lidit av en djup depression. En depression som ingen visste om, för jag döljde den bakom ett skal, ett leende. Det har alltid varit mitt sätt, oavsett om jag vill dö, inte orkar, gråter floder, så har jag lärt mig att inte visa det. Jag gömmer det inom mig, jag slår bort det från andras misstanke genom att le. Vissa kanske tycker att det låter hur bra som helst, men det är ett handikapp. Det gör det så mycket svårare att släppa ut allting som finns där. Från 16-19 års ålder levde jag även med ätstörningar. I stort sett ingen vet om det, bara min familj, någon av mina vänner och min terapeut. Jag klarade mig ur det på egen hand, var för feg för att våga berätta, men nu vet jag att det var det bästa jag gjort. Men det hade sina spår. För när jag jobbade som mest, för ca ett och ett halvt år sedan blev det för mycket för mig. På jobbet gick jag flera gånger om dagen in på toan bara för att jag inte orkade. Jag grät, det kändes som att jag skulle dö.Jag kunde inte andas, hjärtat slog så hårt att jag trodde det skulle explodera. Panikångest. Då var det nog, jag var tvungen att säga något till min mamma, och det gjorde jag. Jag sa att jag inte orkade mer, att jag inte ville leva. Jag fick en akut-tid på vuxenpsyk, och sedan dess har jag pratat men en terapeut. Är fortfarande sjukskriven och går på flera olika sorters medicin.

Mitt stora mål i livet är att få bli riktigt frisk, sedan prata med ungdomar om deras problem. Få dem att förstå att de inte är ensamma, att de betyder något. Om jag kan ta mig ur problemen blir jag ett levande exempel på att det går. Jag vill kunna hjälpa, och jag brukar tänka att det var mening att jag skulle bli sjuk. Att meningen med mitt liv ska vara att jag ska kunna hjälpa de som inte mår bra. Jag hoppas det är så, och jag ska kämpa för att det ska bli så!

(bloggadressen är adressen till min blogg bakom skalet, där jag skriver det som gömmer sig inom mig. Jag brukar lägga in dikter jag skriver/har skrivit, och jag "hoppas" att någon känner igen sig och kan få hjälp när de ser att de inte är ensamma. Jag finns här för er, det ska ni veta!)

Du har satt en prägel på mitt liv och den tänker jag följa. Jag har aldrig känt så starkt för att vilja verkligen göra något med mitt liv som efter att ha stött på dig i tv och framförallt din blogg. Förvisso har jag sambo, hyreslägenhet, volvo och nu en lärarexamen. Men jag känner mig nog lite instängd och behöver ett äventyr. Vet inte om det är rätt eller fel. Men jag har följt pipan på vad man ska och inte ska göra. Jag har samtidigt velat ha en utbildning och det är inte så att jag känner mig tom. Men det hade varit skönt att liksom släppa taget och känna mig fri ett tag.

Hej!

Jag det är en bra sida detta och många ungdomar mår dåligt. Jag har varit där själv där och förstår vad som är felet i samhället mm.

Här har ni en bra hemsida dalairama.com Ni kan läsa om horoskop om ni vill. Men det är mycket djupare och mycket att läsa :-) Sprid denna sida vidare till alla som ni känner för det har jag gjort :-)

Ja-a, vad ska man säga? Självförtroendet och självkänslan är inte direkt super! Men det går i perioder, vissa dagar är jag jätteglad medan andra dagar väldigt ledsen. Jag är blyg, tror att ingen vill vara med mig, passar inte in någons stans, känner mig ensam, ful och fet. Jag vet att det är mitt eget fel, därför borde jag göra något åt det. Har försökt att banta, le och låtsas att allt är OK. Men jag orkar inte! Men det behövs inte mycket för att mitt självförtroende höjs lite. Det räcker med att någon säger hej, att min nya tröja är fin, att någon läger märke till mig! Men på samma sätt behövs det inte mycket för att mitt självförtroende ska sänkas. Det räcker med att någon INTE säger hej, frågar alla andra utom mig om jag ska med på festen, att ingen ser mig! Men visst, jag vet, har fått höra det många gånger förr, det är mitt eget fel. Det är upp till mig om jag vill göra något åt det. Men det är inte så enkelt! Det är inte så lätt att byta tankesätt så där bara! Att tänka att jag skulle vara smal, snygg, omtyckt och populär känns fel. Det går inte in i min hjärna!
Det behövs fler som dig Anna, som hjälper de/oss med som mår dåligt!

Kram 15-åringen som beundrar dig!

Jag har mått dåligt under nästan hela min ungdom. Jag har alltid varit väldigt osäker och inte tyckt om mig själv. Detta har lett till att jag dragit mig undan från kompisar och fester mm. I höstas började jag högskolan men gick inte länge innan jag blev sjukskriven pga depression. Jag har i princip ångest från det att jag vaknar på morgonen tills jag lägger på kvällen och funderar flera gånger varje dag på att ta livet av mig. Jag har nu ing kompisar alls eftersom jag dragit mig undan så och känner mig väldigt ensam. Innan har jag ändå trott att jag skulle komma att må bättre i framtiden, men det har bara blivet värre. Och jag har nästan tappat hoppet om att det någonsin ska bli bättre.

jag fyller snart 24 år men har fortfarande sjukt låg självförtroende. blev retad i högstadiet pga min lätta stamning, vilket gör att jag fortfarande skäms över mig själv när jag stammar etc.


men livet är bra ändå, men ibland vill man släcka lampan för gått.

Hur mår jag egentligen? Hm, jag mår nog inte bra. För det första så är jag arbetslös och har vart det ca 1 år för studenten kom förra året. Har haft 3 månaders praktik mellan detta år. Inte mycket.
Annars så mår jag bra tror jag. Jag har ett problem och det är att jag får något som "flyger" in i mig när jag är bland folk. Jag sänker gärna ner huvudet och så vill jag inte synas. De är vad andra säger. De har lite rätt för det stämmer väl lite.
PÅ vissa platser så vill jag vara där även om jag känner en viss oro och endel runt om kring som ser mig tycker väl jag är konstig. Eller det vet ju inte jag men jag tror de tänker så

Jag är en tjej på 12 år, och har redan fått se det mesta.
Jag är mellanbarnet i en familj med 4 barn, så jag har liksom alltid fått ta hand om mig själv.
Mina föräldrar skildesej för fem år sedan, och efter det har det bara kommit nya problem.
Min storebror (18)fick plötsligt en mycket allvarlig sjukdom, så han åker in och ut från sjukhuset typ hela tiden. Han har fått gå om 8 för att han var borta så mycket från skolan.
Min storasyster (16) är cp skadad och sitter i rullstol.
Hon flytade till ett boende för två år sedan, och sen dess har vi träffats mindre och mindre.
Min pappa är politiker och är nästan aldrig hemma.
Så jag får ta hand om min lillebror (10) och fixa middag m.m.
Sen har min mamma problem med ryggen så hon är jämt trött och orkar inte göra nåttannat än jobba.
Och min bonuspappa har precia förlorat jobbet, och är ljupt deprimerad. Och orkar därför inte heller göra nått.
Och pågrund av att han inte jobbarså har i väldigt dålig ekonimi.
Så jag har fått växa upp snabbt och ta hand om mej och min lillebror.
Okej det där var bara en liten del av dom problem jag har. Men det skulle ta timmar attskriva ner alla små och stora problem den här lilla 12 åriga tjejen har.

Vilket bra initiativ du tar! Vi tycker det är riktigt bra att du använder ditt kändisskap till något positigt =) Go Girl! Kika gärna in på våran sida! mycket humor, kärlek och lite fräckt.

Förresten Anna, glöm inte att om du blir allt för involverad i dina fans liv, så kommer de börja tro att du har ett ansvar för dessa. Om detta eskalerar kommer det sluta illa en dag, så se till att du håller en distans tills du vet vad du själv klarar av.

Tur att folk har någon att prata med. Du är en bra lyssnare.

Jag tror många människor egentligen har dålig självkänsla, men inte vet skillnaden på självkänsla och självförtroende. Själkänsla handlar om mig själv, den egna personens värde. Självförtroende handlar om vad man gör, vad man tror/inte tror man kan. Kanske du kunde skriva lite om detta då jag tror fler människor behöver förstå skillnaden mellan dessa 2 begrepp! Citera gärna Mia Törnblom. Kram, du är bäst!

Usch, va hemskt och läsa alla kommentarer. man blir tårögd

Jag mår inte så dåligt egentligen, jämfört med vad andra kanske gör men, eftersom det bara är det här livet jag lever som jag evt om hur det är tycker jag att jag får må dåligt. egentligen har jag det rätt så bra. men mina föräldrar klagar på mej varje dag. ibland när jag snackar med mina kompisar så kanske nån säger att dom har det jobbigt hemma, och då söger jag att jag också har det. då brukar dom alltid typ ba; amen vadå? jag har väl ändå jobbigare än dej??.
det är så jobbigt för alla tror att jag har värsta bra liv och så men s är det inte. Jag har ingen "bästa vän", vet att det ointe är nån anledning att må dåligt, men det finns ingen jag kan berätta sånna här saker för. Jag är som det "svarta fåret" både i min familj och i min "vänskapskrets". Och ingen fattar hur jag mår. iongen ser på mej. Jag känner mej tom inuti, men jag kan inte komma på vf. I sexan(går i sjuan nu) gick jag till enkurator några gånger men det hjälpte inte. det knns som den här kommentaren kommer bli skitlång, så ska inte skriva så mkt mer nu. men jag är svag också, jag vågar inte visa andra hur jag känner, vilöket kanske också gör att alla tror att jag har det så bra. en kompis jag har har haft det svårt under en tid nu och ibland blir hon ledsen i skolan. hon vågar visa det, jag vill cokså våga visa att jag är ledsen men jag vgar inte. en anlednign är för att det känns som att ignen kmr bry sej och en annan anledning är att det känns som att alla kmr att tycka att det är värsta liten grej, eftersom vi har en annan kompis som har de mycket jobbigare.
nu orkar jag inte skriva mer. tack för att jag fick skriva av mej. det kändes bra:)

Du är en underbar människa!

jag är tjock, inte överviktig, men mullig och jag hatar när mina 50-kg vänner säger "jag är så tjock" amen, sluta då jag är värre, "Näää, du är ju assmal" jag klarar inte av det! det är dom som är assmala!

Sanningen. Det är kaos på insidan. Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill göra med mitt liv. Jag känner en stor press att leva upp till alla andras och mina egna krav och känner mig alltid stressad. Jag har väl aldrig haft bra självförtroende & självkänsla men skulle vilja säga att jag inte har något överhuvudtaget alls nu. Har gått upp ganska mycket i vikt den senaste tiden, för att jag mått dåligt och sen känner jag mig ännu sämre och fulare för jag gått upp i vikt. Har svårt att gå ut på stan för det känns som alla stirrar på mig, blir därför att jag mest är hemma. För ett par år sen gränsade jag väl till socialfobi men det har blivit lite bättre sen dess.

Det är så otroligt jobbigt att inte veta vem man är, vad man vill och vad man ska göra. Det är förvirrande att bli vuxen, massa nya krav och ansvar och ingen riktigt att vända sig till. Jag har upptäckt att jag har tappat kontakten med dom få vänner jag haft och har nu inga vänner alls i princip. Inga som jag har kontakt med. Känner mig otroligt ensam. Det är ostabilt i mitt förhållande också, vet inte hur det kommer att gå mellan oss och... det är bara kaos just nu :( Och så saknar jag min mormor så otroligt mycket. Hon var den i min familj och släkt som stod mig närmast, hon dog för 3 år sen.. Ibland känns det bara så himla tufft.. Jag har också en historik med mobbning, vart mobbad genom hela grundskolan, på gymnasiet mobbades man inte men körde däremot med lite diskretare utfrysning och skitsnack..

Jag försöker förtränga dom här sakerna, för om jag kan distrahera mig med något annat så gör det inte så ont. Men såfort något tränger igenom min mur så går luften ur mig och all energi bara försvinner..

jennie, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det. Jag känner precis likadant. Små, små saker kan påverka ens dag och självförtroende så otroligt mycket. Ibland känner jag mig jätte osäker, har dåligt självförtroende och allt! då blir jag även lätt generad vilket gör mig ännu osäkrare.

Till tjejen som berättade att hon satt i rullstol och hade ett ryckte efter sig.
Nästan alla får något ryckte efter sig någon gång under skoltiden. Men så här är det, ifall man hör ett ryckte om en person så tycker man att det är lite "spännande" att få höra, men det är bara för stunden för egentligen så bryr man sig inte. Igentligen tror man knappast på det heller, speciellt inte ett sånt ryckte du fick. Å även om man snackar eller hör snacket så bryr man sig mest om sig själv. Man sitter liksom inte hemma och hånar någon eller flinar åt den när den går förbi, vilket man oftast tror då man har ryckten efter sig. Det är egentligen bara du själv som bryr dig. Så jag tycker att du ska släppa det.

Hej!
Jag har väl inte några jättestora problem, dock så känner jag mig väldigt olycklig stundtals... Precis som alla känner nån gång förmodar jag. En jobbig sak är att jag alltid känner mig otillräcklig! Jag sporatr mycket och känner ganska stor prestationsångest både från familjen och utifrån, från publik då vi snittar 500 pers/match! Det är ganska mycket i ett lokalt lag i en liten by... Jag tränar väldigt mycket, dels för att leva upp till idialet men även där känner man sig enormt underlägesen... Jag tror att jag har en omvänd anorexi, att jag itne ser att jag blir större. Det är fruktansvärt jobbigt och jag tänkte, eller jag undrar om du känt samma sak någon gång då du också är otroligt vältränad!
Istället för att vara stolt över min kropp så känns det som om jag vill kryma ihop. Jag känner mig inte vacker och det känns som om ingen tittar på mig. Detta gör att jag tränar ännu mer.
Äsch, nu har allt detta jag skrivit blivit flummit!!!
Nu ska ni inte behöva höra mer på mina problem, dags att ta en löptur i regnet....

Jag behöver tips jag vet inte vad jag ska göra.. Jag är jätte kär i en kille som jag inte vet vad han heter i efternamn jag vet nt vad jag ska göra?!
tkr du att jag ska fråga chans nästa gång jag träffar honom???
Kramar Ida
Du e bäst

var med i min frågestund på bloggen :)

www.liinaengstrom.blogg.se

oj ... jag vet inte riktigt var jag ska börja. men förra året blev jag bästa kompis med en som hade ätstörningar. jag hjälpte henne, pratade med henne och så vidare. hon sa att jag var det bästa som hade hänt henne. samtidigt som det här pågick så glömde jag bort mig själv. jag sa bara till henne att hon inte skulle spy upp maten. och jag visste att jag hade rätt. hela tiden. men samtidigt kände jag inte efter själv.

det var inte kul att se sin bästa vän gå och spy efter att man ätit. läsa sms mitt i natten och se hur dåligt hon verkligen mådde. hon öppnade sitt hjärta helt för mig. och jag stöttade henne. att se hennes skärsår bli allt fler mådde jag dåligt, fast jag inte märkte det. samtidigt som hon öppnade sig för mig, så fick jag aldrig säga något eller beklaga mig för mina problem. jag glömde bort dem själv. en riktigt egoist var/är hon.

när vi sedan "sa upp" vänskapen så började det klarna upp för mig allt mer. men jag har inte ätstörning eller något sådant. för jag äter och frodas. men jag vill absolut inte väga mig. sist jag vägde mig vägde jag 46, och det är väl mycket för en som är 164cm lång?!?! men jag svälter mig inte, jag bara äter liiiite liiiite mindre.

jag har världens bästa vänner, jag har sjukt bra betyg, är lättlärd, festar, världens bästa storebröder, jag är ganska bortskämd också. ja, jag har mycket. men ibland undrar jag VARFÖR jag har det så bra. VARFÖR just jag? för jag är inte värd allt detta, det känns verkligen så.

det är lite svårt att förklara ... jag blir så uppskattad, får komplimanger om mitt utseende. men ÄNDÅ ska jag ha så sämst självförtroende och se ett stort monster i spegeln.

men på något sätt mår jag så bäst som man kan må. jag kan knappt själv förstå det, så jag fattar om du/ni tycker att det läter ännu konstigare ..

samtidigt som min dåliga självkänsla och mitt dåliga självförtroende finns där så är jag stark i mig själv. jag kan säga nej till dricka när jag är på fest där alla dricker. jag står på mig och är envis samtidigt som jag är sä jävulskt svag.

/15åringen

Jag har blivit slagen av två killar jag varit ihop med.Jag har blivit psykad av en tredje. Varför dras en del av oss tjejer till "dumma" killar som slåss för att hävda sig och bryta ner en? Mitt självförtroende har aldrig varit bra, och jag vet inte från dag till annan hur jag skall må. Livet är jobbigt att leva.

ja, vad kan man säga, det finns många här som jag känner nästan samma. men jag har också hemskt dåligt självförtroende, och jag låtsas att jag allt är ok, även fast det inte är det. Jag har alltid haft problem med min pappa, och vi bråkar och han har gjort mig illa, både psysiskt och fysiskt..
och jag mår inte bra av det, och mitt sjävförtroende sjunker av det. och vill inte att du säger detta till någon, för det hade gjort mig väldigt ledsen. jag skriver här för att jag känner att jag bara måste berätta för någon. jag har skadat mig själv innan och jag försöker fortfarande kämpa, men det är inte lätt. det finns så mycket problem runt omkring mig och jag klarar inte av mer.

hej på dig. jag är en tjej som skulle behöva en bästa vän.. jag ligger liksom i mitten av populariteten i vår klass. jag är inte mobbad och inte super snygg eller nåt sånt, men jag mår ändå inte bra... jag har kompisar som bryr sig om mig, men ingen riktig bästa vän. jag har ingen som jag kan berätta allt för, och två syskon. så mina föräldrar kan inte bara bry sig om mig. ibland önskar jag till och med att jag var mobbad så jag visste vart jag stod.
jag ska sjunga på skolavslutningen.
det var meningen att jag skulle göra det med en av mina kompisar. efter ett tag sa hon att hon inte ville längre, och att hon bara gick med på det för att vara snäll. vad ska jag göra? jag kan ju inte tycka att hon e dum eller så, för det e hon inte..
en annan kompis blev för ett tag sen arg på mig. hon tyckte att jag hade skällt ut henne inför typ hela klassen. så hon skrev hot sms till mig om att jag bara var med henne för att få andra kompisar och att jag skulle hamna i helvetet mm. jag hatar bråk, så när skolan började på måndagen gick jag fram till henne och sa: förjåt för allt du tycker att jag har gjort fel. hakuna matata. hon sa att det var ok, men var det jag som skulle be om ursäkt? jag hade ju inte sagt ett piss!
folk går till mig när de inte har nån att vara med. då är jag deras vän, men sedan när de hittar nån annan är jag inte värd nåt mer. Snälla Anna hjälp mig!

tycer det är sjukt bra att du gör saker som detta. fler borde. you go girl!

mitt liv är fantastiskt jämfört med vad några har skrivit i kommentarerna här, det inser man ju. men samtidigt så mår jag nog sådär. och det är bara små skitlöjliga problem egentligen, men man måste väl få ha såna med? jag har 2 bra vänner. inte fler. bara "bekanta" som jag bara pratar med i skolan, aldrig umgås med på fritiden. jag har dåligt självförtroende ibland pga min längd. är alldeles för lång... jag har aldrig i hela mitt liv kysst någon, och alltså inte heller haft någon pojkvän (fyller 17 i augusti). INGEN kille har vad jag vet någonsin varit det minsta intresserad av mig. och jag vet att det är jättelöjligt, men ajg får faktiskt sämre självförtroende pga det. jag vet inte varför ingen gillar mig heller... jag har absolut ingen aning alls om vad jag vill jobba med i framtiden och jag vet att jag inte behöver bestämma det nu men.. om två år går jag ut gymnasiet. jag vill jättegärna ut och resa i framtiden, vill otroligt gärna till usa, men jag tror inte jag kommer våga det. jag är otroligt feg och blir alltid extremt nervös när jag ska göra nya saker. jag vill inte att det ska hindra mig, men det gör det. jag vill tatuera mig i framtiden, tycker det är superfint. jag vet ungefär vad jag vill ha också. men jag är inte säker på att jag kommer våga göra det heller, trots att jag jättegärna vill.. och så har jag nog skapat en "bild" av mig själv som en pluggande tjej med bra betyg, ganska vanlig och ganska tråkig. och jag vill inte vara den tjejen. och det är inte sån jag är egentligen. men jag vet inte hur jag ska ändra på det. nu spårade detta kanske ur lite men.. det är skönt att bara skriva.
tack anna. och grattis också till din fina 3e plats :)
kram

Vill först bara säga att jag tycker du är en riktigt cool tjej och jaf hejjade sten hårt på dej i robbinsson! Sen att din blogg faktiskt är den enda jag tycker är rolig att läsa.
Jag är nog som många andra tonårstjejer idag. En glad, possetiv tjej som utstålar självförtroende och en possetiv känsla men ändå har en hel del begravt under mej.
Någonting som jag har kämpat med många år är anorexia. Jag hade anorexia i 13 års åldern. fyra år sedan alltså. Det var igentligen bara under det första året som det syntes men det försvinner ALLDRIG ur min skalle. Jag går i stort sätt varje dag och mår påriktigt dålig över mitt utseende. Även fast jag igentligen vet att jag ser sund och söt ut mår jag ändå dåligt över det. Det sitter i skallen lixom och går i perioder. Jag kan äcklas så gryyymt mycket av mej att jag gråter. Det är ju helt sinnes att tonårstjejer ska må sååå jääävla sjuuuukt dåååligt över "sin yta" när det faktiskt är sant att skönheten kommer innefrån. Men jag tror ändå att många inte fattar hur sjuukt många det är som faktiskt mår så jävla dåligt över en siffra på vågen.
Nu kanske jag bara skriver detta för att jag precis käkat en hel påse chips OLW franska örter (som är fett gott förrästen) och har ångest över det och tänker skippa middan för det. Men jag önskar värkligen att jag bara kunde ta och lägga av med dessa nedtryckande och elaka tankar om mig själv och värkligen älska mig själv!!


Du är BRA Anna! Jag diggar dej, du är cool!
När jag är med i robbinson om 2 år ska jag äta en sån där larv du och Jarmo käka för dej ;)

Jag är en 18 årig tjej som lever med panikångest varje dag. Panikångest är ett jätte tabu-ämne, och det är jättejobbigt att inte kunna hänga med vännerna på alla aktiviteter, bara för att jag får panikattacker stup i kvarten... Annars är jag en vanlig 18 årig tjej, som väntar att mitt liv skall börja...

Vilket fint och bra inlägg! Du verkar vara toppen Anna! :)

Anna du är asgrym och din blogg piggar verkligen upp när man mår dåligt! I mitt liv är det rätt mycket som känns jobbigt just nu, men jag försöker att inte tänka på det och skriver det inte här..

jag är 17 år och för 2 år sen kom min mamma på min pappa med ett missbruk som pågått sen innan dom först träffades. Dom senaste 2 åren har stämningen hemma varit skit hela tiden då han är stressad och frånvarande p.g.a att han måste ta massa extrajobb för att betala skulder och hon är arg för att han inte tar ansvar hemma utan lämnar det mesta till henne. Själv har jag svårt att visa känslor och öppna mig för andra vilket har lett till att jag aldrig har pratat med någon om detta. Istället har jag tappat mycket socialt liv och glidit ifrån flera bra vänner för att jag inte riktigt varit i balans och nu har jag svårt att ta tillbaka det p.g.a ren blyghet och osäkerhet. Har bestämt mig för att flytta härifrån och plugga på högskola efter studenten, vilket jag delvis gör för att komma härifrån några år och få "starta om" på egen hand, nåt som jag ser fram emot väldigt mycket nu.

Tycker du är helt fantastisk som tar upp sånt här på din blogg. Det är så långt man kan komma från alla ytliga bloggar som skrivs. Beundrar dig jättemycket för det.

hej anna. jag vet att mnan inte ska berätta för en okänd männsika om sitt liv men jag har ingen att prata med för dom förstår inte riktigt min vänner hur jag mår igenligen. jag förlorade min bror som var min bästa vän och han var mitt allt på denna jord. den dagen han försvann så tänkte jag ge upp mitt liv helt ville inte finnas kvar alls. men sen en dag träffade jag en kille vi vart tillsammans och han vart mitt allt för han tog en stor plats i mitt liv. men efter ett tag så började han visa sitt rätta jag och började trycka ner mitt självförtroende,att jag var dålig, sen när han vart förbannad så hände det att jag fick en smäll dära och så.det sjuka är att han har stängt in mig jag har förlorat kompisar för jag får inte umgås med dom för honom för det är fel på alla, och det sjuka är att jag har lyssnat på honom hela tiden när han har sagt hur dålig jag är så har jag bara okej jag är väl det och när han kallar mig hora,fitta så har jag bara inte visat att jag bryr mig men innerst inne så har jag det och blivit ledsen inombords.det hära är det sjuka att jag har varit tillsammans med han i fyra år nu och jag är för rädd att lämna honom för han har tagit en sån stor plats i mitt liv och jag är rädd för att bli ensam för jag har knappt några vänner kvar för dom vet inget nästan eller vissa men dom säger bara lämna honom men ändå så gör jag inte det och då har dom lämnat mig i stället och det förstår jag för jag kunde juh aldrig vara med dom för då fick jag massa skit sen om jag var med dom och han fick reda på det för dom ville juh ut och festa jag också men jag får aldrig det för han är så svartsjuk. det var skönt att skriva av siig hoppas du mailar tillbaka snälla hjälp mig vad ska jag gör. jag vill bara att han ska försvinna ur mitt liv men jag har inte klarat ta det steget för jag har knappt vänner kvar och att bli så ensam kan jag börja ta kontakt med vänner igen och berätta hur det exakat lågt till snälla hjälp miig

När jag var yngre var jag mobbad,
dom slog mig och retade mig.
jag bad mina föräldrar om att få byta skola.
men dom sa nej.
och nu går jag ut åttan på torsdag ,
och jag är inte direkt mobbad längre, men jaf får fortfarande kommentarer, och ibland slag osv osv.
det är inte kul alls.
men men ,
btw, du är bäst,

usch ja..
skulle bli alldeles för långt om jag skulle skriva hur jag mår just ju. mitt liv är bara allt det man inte vill ha i sitt liv, har många ggr försökt ta mitt liv med allt från datasladd till kniv. jag känner mig förtvirrad och vet inte vad jag ska göra. jag gråter varje kväll och det känns som att det finns väldigt få männsikor som vill hjälpa mig.
Min pappa hamnade i fängelse för övergrepp på mig, min bror och min kompis när jag inte alls var gammal. jag bodde varannan vecka hos mamma och pappa då. poliserna tog pappa när vi var hos mamma och efter det har jag aldrig fått träffa honom. det var mitt livs värsta dag när mamma berättade det, mina tårar ville inte sluta rinna. jag miste hela min släckt på pappas sida och hade ingen att snacka med. jag och min mamma hade inte världens bästa kontakt just då, det förstörde den största delen av mitt liv.
nu mår jag bättre men har fortfarande inte kommit över det, jag har försökt att snacka om det men det går liksom bara inte. detta är första gången jag skriver av mig till någon, du ska veta hur mycket du betyder för mig. ingen i min klass vet om det och min mamma snackar jag oftast inte med. jag har en eller två kompisar som vet om det men ingenting förändras så länge jag känner press och stress i skolan och hemma.
du får gärna mejla mig om du vill veta mer

kramar från sandra

Jag vet, att alla, varenda person som skrev en kommentar nu, har drömmar. Alla drömmer om någonting. Och när man nu har nått den låga punkten, så man mår så pass dåligt så att det börjar märkas, det är då man ska fundera på den där speciella drömmen. Fråga dig själv "Vad vill jag egentligen?" För att man kan bli glad och få bättre självkänsla av att klara av så sjukt små saker, tro mig. Bestäm er för att göra något som ni alltid velat göra, bestäm er för att lära er någonting. Hur mycket träning, övning och jobb det än krävs. Så är resultatet värt det! För när du märkt att du klarar av det, du kan. Det är då dina läppar drar på smilegroparna. Du kan! Alla kan!

Helt otroligt underbart av dig att skriva ut det här, Anna, jag har ända sen Robinson följt din blogg, och har börjat digga dig stenhårt! Du är verkligen en sorts idol för mig.

Det som jag också blir väldigt imponerad av är hur många som har svarat på det här, med sina innersta tankar och hur många det är som egentligen mår så dåligt. Vi började prata idag på en lektion om att skära sig och självmord osv, en av mina närmsta kompisar bröt ihop, den som tog upp ämnet berättade att hon själv skurit sig, en annan berättade att hennes mamma skurit sig. Jag vågade inte berätta för någon att jag också gjort det.

Främst pga min mamma. Men det är inget vi behöver ta upp nu, verkligen inte, jag ville bara skriva att jag tycker du är otroligt stark Anna som tar upp det här, att du vågar. Dessutom tycker jag att alla andra är ganska starka som vågar skriva av sig. Jag har ännu inte hittat styrkan att kunna berätta för någon annan.

<3

jag känner mej jätte lycklig ibland, men så ibland känns allt skit , ja vill verkligen inte klaga för mina problem är inte alls stora,
men ibland orkar ja verkligen inte, det känns som att ingen ser mej, att det inte finns nån ja rikgit kan lita på, att va ja än gör så blir det fel...

Jag mår helt ok.

Under en period i mitt liv gjorde jag verkligen inte det. Efter att ett långt förhållande tagit slut så rasade hela min tillvaro. jag låg bara i min säng och väntade på att dagen skulle ta slut. Det var inget jag kunde reda ut själv. Det slutade med antidepressiva och terapi. Varje dag var en utmaning. jag fick pusha mig själv att kliva upp, att duscha, att klä på mig, att gå ut i världen bland alla andra människor. Hela tiden fick jag kämpa mig den lilla djävulen som satt på min axel och sa: Jag vill inte! Det gick upp och ner, det blev bättre och sämre. jag har nog aldrig känt mig mer ensam i hela mitt liv. Det kändes som att ingen visste hur det var. en vän som senare också blev min pojkvän fanns där, men han förstod inte. Två år senare kände jag mig äntligen så stabil och så stark att jag klarade mig utan miedicinen. Det finns ett liv efter allt också. Jag får fortfarande vakta mig själv. Jag får inte låta mig själv älta saker så länge, för då deppar jag ihop. Det känns alltid som depressionen ligger bakom nästa krök och väntar. Men jag är fast besluten att hålla den på avstånd. Jag försöker tänka på vad jag gör och vilka beslut jag fattar. Och jag tycker det går bra. Jag mår bättre, jag är gladare. Som sagt, det finns ett liv efter även om det inte känns så just då. Jag trodde inte det.

Det går upp och ner för mig. Egentligen har jag inga problem, men ja, det går upp och ner. Vill ta mig ur just den här perioden i mitt liv, då hade precis allt varit bra.

Jag har många vänner, underbar familj, inte utfryst utan kan vara i princip med vem jag vill, har blivit röstad till friends alla år som det gått, även blivit röstad till elevrådsrepresentat & skol if, och än går jag bara i sjätte klass. Men jag vill bli lite äldre, och ta mig ur just den här perioden, som sabbar mitt självförtroende osv.

mår jättedåligt om jag får nån slags kritik, i alla fall om jag får höra det upprepade gånger. Särskilt om nån nämner just "det". Mitt lilla problem. Inget jämfört med hur vissa har det, men ja, för mig är det jättestort. Komplex du vet...

det här vet inte många om men jag känner att jag måste berätta det för någon, jag behöver inte svar eller ngt jag känner bara att jag måste bli av med denna börda från mitt hjärta. Jag är nu 17 och för ungefär 2 år sen hände det ngt väldigt hemskt och de var att min bästa kompis pappa tog på mig medans jag sov, han trodde alltså att jag sov men jag var vaken, jag låtsades att jag sov. Efter det här har jag haft många depp perioder och velat ta mit liv har kännt mig så värdelös och äcklad och har inte vetat vad jag ska ta vägen. Jag har även svårt att lita på killar så när det väl kommer till saken att släppa in dom så går det inte då stöter jag bort dom och dissar dom och det är välidgt jobbigt. Som sagt du behöve rinte svara, utan det känns bara bättre för mig nu när jag har berättat det för ngn jag inte känner. och sen ser andra det men aj skulle ´behöva råd om vad man ska göra. Btw så är din blogg toppen bra och jag hejade på dig i robinson och tyckte det var synd att du inte vann :)

Vill bara säga att jag tycker du verkar vara en kanon bra tjej =)

För fem år sedan dog en mycket närstående person till mig. Då sprack allt. Jag mådde dåligt psykiskt och fysiskt. Till slut kunde jag ens inte gå till affären utan att jag mådde dåligt och började kräkas. Jag slutade prata, vara mig själv, göra sånt jag tyckte var kul.

Istället för att göra sånt jag tyckte var roligt så började jag dricka alkohol och röka. Vara med de så kallade "coola gänget".

Jag började gräva mig djupare och djupare i mig själv för varje dag som gick. Jag hade folk runt mig, min familj, mina vänner. Men det kändes som att de inte förstod.

Flera gånger försökte ja ta mitt liv. Till exempel gick jag ut på en väg som JÄMT är trafikerad men när jag började gå där, så kom ingen bil, absolut ingen. Jag gick över en kvar på vägen men ingen bil kom. Då började jag förstå att jag måste ta tag i det här. Jag kan inte fortsätta vara såhär, göra något så här dumt mot mig själv, eller mot min familj. Eller framför allt mot personen som dog.

Han skulle absolut inte gillat det.
Efter ett tag när jag blev starkare träffade jag en kille, som jag fortfarande lever ihop med. Jag har kämpat mycket med mitt självförtroende, med min sorg för honom och mina problem med magen.

Nu ungefär 6 år senare, har jag fått så mycket bättre självförtroende, jag bearbetar mina problem på bättre sätt, till exempel att prata om dem. Det är så viktigt och mina magproblem är nästan helt borta.

Det tar tid, men ni som mår dåligt, sitter i en fruktansvärd position just nu, prata med någon, leta tills du hittar rätt. Jag gjorde det, jag känner mig som en helt ny människa!

Men det viktigaste, jag ångrar inget i mitt liv, inte att jag började dricka alkohol reda när jag var tolv då detta hände. Eller att jag valde dåliga och bra vägar. Det är det som har gjort att jag är den jag är idag!

Jag är lycklig och det är en underbar känsla. Något som jag inte trodde skulle ske. Något jag tycker alla ska gå känna!

jag har bulimi...

Hej. Jag vet inte riktigt om det här hör till, men jag kan ha det ganska tungt ibland jag med. Inte att jag själv är utsatt utan att någon annan har det svårt. Jag har ständig sms kontakt med en i min klass, han har ibland svåra stunder och vill dåta livet av sig! Han försöker med tabletter och även att skära sig:( När han mår dåligt så smsar han mig, varför kan man undra? Han säger att han litar på mig och att jag inte säger till någon lärare..Men ibland är det jävligt svårt att bara hålla allt inom sig, att inte berätta för någon:( Ett sms kan se ut så här; Nu ger jag upp!!:'(

Vad svarar man på sådant?
Jag brukar´svara varför och sådant, men vad skriver man igentligen som svar?? man vill ju inte göra saken värre än vad den redan är! Jag har gråtit många gånger när jag vet att han bara vill dö! han är för snäll och för omtänksam för det...
Allt är bara för att folk mobbar honom, fast de tror inte att det gör det!! Komentarer som vad stor du är och sådant skadar honom i själen fast utanpå så visar han inget:( Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, han har redan kontakt med skolsköterskan och psykolog men han blir bara frustrerad på dem.. Någon annan som har samma erfarenheter som mig? Allt känns som en klump i bröstkorgen:(

För ett par år sedan var jag i en jobbig period då mina föräldar och min bror bråkade väldigt mycket. Under den tiden hamnade jag lite bakom allt och lärde mig att skjuta undan känslor som ångest. Idag, 2-3 år senare, bor min 18 (snart 19) åriga bror hos min farmor och farfar. Vi pratar inte längre vilket jag mår dåligt över men i familjen pratar vi inte riktigt om det som hände, så jag går runt med alla dessa känslor inom mig. Dom bara väntar på att få komma ut men jag har ju lärt mig att hålla inne allt, och där sitter det... som fastklistrat. Nuförtiden vet jag ärligt talat inte hur jag mår, eftersom att jag inte har känt efter. Egentligen tror jag att jag behöver prata med någon som vill lyssna och förstår men det finns ingen. (Jag vill inte gå till en psykolog/kurator whatever) Jag lever i alla fall med ångest som kommer när jag äter. Jag kan inte se på mina lår efter en måltid för att jag känner mig så fet då. (Får tillägga att jag med mina 46 kg och 166 cm redan är underviktig) Jag äter två måltider om dagen på sin höjd, ibland tre. Lite för lite. Har sedan snart ett år tillbaka inte ätit godis, och ska snart sluta äta kakor också (för att jag känner mig sjukt äcklig när jag äter det). Jag är också väldigt kräsen med mat och äter efter ögat... För att sammanfatta det hela är jag en 15årig tjej med matproblem, självförtroendet på botten och så ångest inom mig sedan 2-3 år tillbaka som bara väntar på att få komma ut.

hej anna
jag ska beräta att jag mår ingen bra för jag vet inte hur jag ska kunna lita på mäniskor så jag kan prata om allt som har hänt jätte jobbigt när man inte kan prata om allt. :( folk när dom frågar mig hur jag mår så säger jag att jag mår bra fast jag inte gör det känns ingen bra att göra så men om jag säger hur det är så vet jag att dom vill att jag ska prata men jag kan inte göra det.

Har varit så osäker på mej själv ett tag nu (handlar om skolan och kompisar) men börjar hitta mej själv mer och mer.
När jag mådde som dåligast kändes det som om ingen stog på min sida, det bara kändes så fast jag visste att jag hade underbara vänner som gjorde de. Men iallafall så struntade jag ofta i skolan och istället åkte jag upp till min häst och grät och det var så skönt att veta att hon aldrig skulle svika mej <3

alla mina vänner har svikit mig, jag har ingen kvar. jag har två vänner men dom bor tyvärr inte här. så det är jobbigt när vi sa till varandra att vi "alltid skulle vara vänner", men så blev det inte. direkt när vi hamnade på olika håll så ses vi inte. mina vänner ses med varandra, men utan mig. så det är jättejobbigt och tar kål på mig. :(

Mina bröst är för stora!
När jag gick i högstadiet sa det bara "poff" från ingenting till bigsize. Idag är jag snart 20 och jag vet inte egentligen inte ens vilken bh storlek jag har, allt sitter totalt fel....
Jag tycker att jag ser oproportionerlig ut och inga tröjor eller linnen sitter fint på mig. Jag får också väldigt ont i ryggen ibland och har funderat på en bröstreduktion. Men är så fruktansvärt rädd för operationen.
Jag har dåligt självförtroende pga detta men vågar inte göra en operation..

Jag mår ganska bra nu. Efter att min mamma dog helt oväntat för snart 6 månader så har mitt liv gått i kras. Samtidigt som allt har rasat har jag blivit starkare än någonsin. Jag har lärt mig uppskatta små saker. Leva för stunden. Och framförallt, att ljuset finns bakom berget.

Jag har blickat över en massa kommentarer och det är så mycket jag känner igen mig i. Början av högstadiet var en ganska tuff period och någon gång där skadade jag även mig själv. Medvetet. Jag kommer ihåg de gångerna då jag kunde springa omkring i huset och bara gråta och visste inte var jag skulle ta vägen, jag ville bara dö, men ändå inte. Jag skulle aldrig kunna ta livet av mig, det är alldeles för värdefullt egentligen, men fyfan för då. Jag kan inte säga att jag mår jättebra nu även om det finns stunder då jag kan känna det där riktiga lyckoruset. Men jag har fortfarande en del att jobba på och bearbeta. Nu går jag ut nian i övermorgon och det ska bli skönt, men samtidigt ledsamt. Jag har ju längtat så himla mycket för att slippa H****skolan men det ska samtidigt bli sorgsamt. Jag har ju flera kompisar där, några som har hjälp mig så himla mycket i olika perioder dock genom dom här åren sen några som har svikit och några som på något sett alltid funnits där. Nian har ofta varit en stor pina då min bästa kompis sen lååångt tillbaka svek mig och har fortfarande inte fattat det utan vill umgås sådär ibland när hennes andra kompis inte kan. Det har hänt en massa skit med kompisar, rykten, familjen, sååå mycket, men till alla er vill jag säga att försök att ta tillvara på ert liv. Släpp in kompisarna som faktiskt betyder något och som ni vet är goda människor och bra kompisar. Ni som har eller blir mobbade har jag inte så mycket att säga då jag inte kan relatera till detta, men kämpa på killar och tjejer, det kommer att lösa sig tillslut! Ni kommer komma ut skiten! Livet är ofta en pina men ibland är det bra underbart också! Jag kanske inte är mobbad eller har dåligt med kompisar, jag kanske inte syns för lite eller är otroligt ful, men jag vet fan hur det känns att hata sig själv, att bli sviken och att må jävligt dåligt, STÅ PÅ ER DÄR UTE, NI KLARAR DET!!!!!

Jag har ganska så precis tagit mig ur ett intensivt självskadebeteende som inneburit placeringar på många behandlingshem och långa inläggningar på psykiatriska avdelningar. Varför jag egentligen började må dåligt och göra mig illa är ganska oklart, men det är någonting som jag jobbar med i samtalen jag har här på det nuvarande behandlingshemmet som jag bor på. Här har jag bott i 6 mån nu, och det är världens bästa ställe! Jag har varit skadefri i mer än 4 mån nu och mår faktiskt riktigt riktigt bra. Förut trodde jag aldrig att jag kunde må bra. Jag såg allt från den mörka sidan, jag tillät mig själv inte att må bra, tyckte inte att jag va värd ett bra liv. Men så bara plötsligt sådär POFF liksom, bara vände det. Varför ska jag behöva hata mig själv och leva instäng såhär? vad har jag gjort som är så hemskt att jag ska skada mig själv? INGENTING. Jag förtjänar ett bra liv, jag VILL ha ett värdigt liv. Jag har haft turen som har kompisar som alltid funnits vid min sida och ställt upp för mig i alla väder, och dom är så kallat "friska". Dom lever vangliga liv med skola, jobb, pojkvänner och fester. Så en dag när dom kom för att hälsa på mig på en psykiatrisk avdelning jag va inneliggande på då, va det som att dom kom med en enorm vind av friskhet. Dom kom med ljus och ett liv som jag ville leva. Då bestämde jag mig. Bara sådär. Det va för 4 mån sedan, och jag har i princip aldrig mått sådär riktigt riktigt kasst sen dess. Visst mår jag dåligt ibland, men det gör alla, och nu när jag är lite ledsen så går jag inte till rakbladen det första jag gör, jag sätter mig ner, tänker, kanske gråter lite och försöker prata med någon personal. Det har hjälpt mig väldigt mycket. För mig handlade det egentligen bara om att bestämma sig, och att ta emot hjälp som folk erbjöd (vilket jag aldrig gjort tidigare), för man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Man måste hjälpa sig själv genom att låta andra hjälpa.

Jag har ganska så precis tagit mig ur ett intensivt självskadebeteende som inneburit placeringar på många behandlingshem och långa inläggningar på psykiatriska avdelningar. Varför jag egentligen började må dåligt och göra mig illa är ganska oklart, men det är någonting som jag jobbar med i samtalen jag har här på det nuvarande behandlingshemmet som jag bor på. Här har jag bott i 6 mån nu, och det är världens bästa ställe! Jag har varit skadefri i mer än 4 mån nu och mår faktiskt riktigt riktigt bra. Förut trodde jag aldrig att jag kunde må bra. Jag såg allt från den mörka sidan, jag tillät mig själv inte att må bra, tyckte inte att jag va värd ett bra liv. Men så bara plötsligt sådär POFF liksom, bara vände det. Varför ska jag behöva hata mig själv och leva instäng såhär? vad har jag gjort som är så hemskt att jag ska skada mig själv? INGENTING. Jag förtjänar ett bra liv, jag VILL ha ett värdigt liv. Jag har haft turen som har kompisar som alltid funnits vid min sida och ställt upp för mig i alla väder, och dom är så kallat "friska". Dom lever vangliga liv med skola, jobb, pojkvänner och fester. Så en dag när dom kom för att hälsa på mig på en psykiatrisk avdelning jag va inneliggande på då, va det som att dom kom med en enorm vind av friskhet. Dom kom med ljus och ett liv som jag ville leva. Då bestämde jag mig. Bara sådär. Det va för 4 mån sedan, och jag har i princip aldrig mått sådär riktigt riktigt kasst sen dess. Visst mår jag dåligt ibland, men det gör alla, och nu när jag är lite ledsen så går jag inte till rakbladen det första jag gör, jag sätter mig ner, tänker, kanske gråter lite och försöker prata med någon personal. Det har hjälpt mig väldigt mycket. För mig handlade det egentligen bara om att bestämma sig, och att ta emot hjälp som folk erbjöd (vilket jag aldrig gjort tidigare), för man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Man måste hjälpa sig själv genom att låta andra hjälpa.

du är underbar.. glöm inte att ta hand om dig själv också hjärtat<3 jag finns där för dig när du finns där för alla andra..

Allt började när jag gick i gymnasiet 8 mil bort. Jag har inte alltid varit den mest sociala personen. Men när jag började i gymnasiet i en annan stad, med helt nya människor försökte jag verkligen att va "go & glad". Jag pendlade 15timmar/Veckan. I början längtade jag till skolan pga musiken (Gick musikgymnasium. musiken var verkligen mitt liv. Sen, 14 dagar efter skolstart, börjar 2 st tjejer i våran klass, från gbg. Första intrycket var: Hiphop, stöddig attityd och allmänt otrevliga. Jag som kommer från en mycket liten stad där alla känner är vänliga, kände direkt obehag. Sen kom dagen då de gick på den mest utsatta. dvs mig. Jag som inte kände så många, och inte va där ifrån. Det började med "psykiskterror". de gick på mig med ord. Dag efter dag fick jag stå ut med deras psyiskamobbing. veckor gick.. Jag vaknade på morgonen med en smärta i magen. Jag ville inte dit igen. Månader gick, jag mådde sämre och sämre. Jag gick upp emot skolan, förberedde mig mentalt för deras blickar som tryckte mig under marken. Deras ord som kom som slag i ansiktet, även då jag har hört dem förr. Men en dag fick jag nog. Jag gick och berättade allt för min mentor. I tårar satt jag och berättade om mina 6månader av terror. Han sa att det va noll-tollerans på mobbing och tog in tjejerna i "förhör". Vi hade många möten, både jag själv & med min pappa. Till sist fick jag sitta öga mot öga med mina mobbare, mentor & skolans kurator. Kuratorn hade redan tagit tjejernas sida. Han satt och försvarade dem emot mig och sa att jag var den som hade "attityd" och "såg sur ut". Sur? jag var deprimerad. Efter det mötet sa jag farväl till skolan för en sista gång. Vaför blev det så att offret tvingas att sluta och mobbarna går kvar? Men de kändes som jag gjorde det rätta. Jag fick ett praktik jobb på den lokala musikskolan. Men, jag hamnade i en djupdeprition. Jag var ofta trött, och hade ont i huvudet. Var för det mesta inomhus. Jag fick tom tillslut ont i ögonen utav dagsljus. Musik existerade inte längre i min vardag. Den var helt utsuddad. Jag hade ingen lust alls att Spela gitarr längre, vilket jag har gjort i 10 år... Sen började Robinson. Efter bara första avsnittet fastnade jag för Dig, Jarmo & Blomman. Jag kollade era bloggar (dvs, ni som då hade) Veckorna gick, och jag hade äntligen något att se fram emot, som ett ljus i mörkret. Jag läste era bloggar varje dag. men fastnade för din mest. Dina tips, ditt liv. Jag kommer ihåg när du bloggade om att "Leva livet varje dag", och försökte så gott jag kunde för att göra just så.
Jag började få upp träningen igen tack vare dig. Det fick/får mig att må så mycket bättre både Fysiskt & Psykiskt även idag.
Jag har dessutom fått SÅ mycket bättre självkänsla & Självförtroende tack vare dig.
Du gav mig tillbaks mitt liv.
Det känns inte som om jag någonsin kan tacka dig nog.

Tack Anna

//FS

nej, det behöver inte vara en människa som är ens bästa vän jag själv har två hundar och båda står mig oerhört nära jag helt enkelt älskar dem och jag känner att jag får sådan fin respons tillbaka

jag går under!
verkligen, jag mår sämst!
jag har inte bara dåligt självförtroende och tycker jag är ful , de är gått för långt med många saker.. gjort många saker som man inte borde göra.
du behöver inte stötta (om du inte vill)
alla alvarligt talat så är alla andra viktigare,
jag har gått igenom mycket mer än äldre människor.
foster familj, självmord av kompisar, knarkar päron, haft anorexia.
du får järna skicka tillbacka om du vill veta mer.
x

Ja du Anna, var ska jag börja.
Jag har alltid varit ganska stor och jag har aldrig varit nöjd med mig själv. Jag känner mig ful i mina kläder och när jag kommer till skolan och ser alla dem andra "smala" tjejerna så känner jag mig stor och ful.
Dessutom så har jag varit olyckligt kär i tre stycken. Jag tror att killarna inte gillar mig för att jag är så ful.
Om du skulle kunna hjälpa mig Anna på något sätt, så skulle det betyda tusen för mig.
MVH//Linnea

Hej Anna !
Vill börja med att säga att jag hejade på dig och Jarmo, men mest dej för jag blev lite besviken när Jarmo vann men men..
Ta hand om dig själv också, jag diggar dig och önskar dig all lycka i världen!

Jag är 16 år gammal tjej, ca 1.55cm väger ca 62 kg, midjemått på 90 cm ..är det mycket ? ..
Jag har iprincip i hela mitt liv av klasskompisar t.o.m släkt fått höra att du är tjock osv..
Jag tål det inte längre faktiskt..
Jag har t.o.m tänkt på sjmord men aldrig kommit på hur fan jag skulle göra det..
jag gillar/gillade en kille han visar inga känslor för mig alls tror jag..
Nu säger mina vänner att jag är fin som jag är osv.. men saken är ju den att jag själv inte känner mig fin/smal, det är väll huvudsaken eller?

Jag lider av någon form av ångest som gör att jag får det svårt att andas för det känns inte som att jag andas. Först trodde jag att det var något fysiskt men det är det inte. Jag ångrar alltid en massa saker i efterhand och tänker "varför gjorde jag inte så" och bekymrar mig för vad folk tänker fast jag vet att man inte ska göra det. Dessutom hatar jag när jag gör fel. Då blir jag väldigt arg på mig själv och vill skada mig som straff. Jag vet att man inte ska tänka såhär men jag försöker att låta bli men det går inte.

Tack Anna för att du skrev den här spalten, mycket bra hoppas att vi får se mer av dig i framtiden.
DALARNA 4-ever.

jag har aldrig vågat prata med någon hur jag mår. jag antar att jag är för feg.
när alla tänker på mig, så tänker dom på en superglad tjej som har ett superliv.
dom tror fel.
innerst inne så gråter jag nästan hela tiden.
det är ingen som sett mig gråta av mina vänner & allt folk jag känner. (förutom familjen då.) ingen tror att jag har något att gråta för, att jag har det toppen som det är. jag ä för feg för att visa hur jag mår.
mitt hjärta gråter. jag orkar inte leva mer.
har som tur fått sommarlov nu. skulle inte klara en dag till. är helt slut.
har funderat på självmord, men om jag tänker efter så orkar jag inte starta något stort.
jag önskar bara att allt kunde bli bra.

tack för att du finns. det är inte många som är så underbara som du tyvärr.
utan dig och din blogg vet jag inte vad jag skulle göra. när man läser din blogg börjar man känna lite hopp. önskar att det fanns fler som du. kram!

Hej Anna!
Jag tycker att du är en underbar person även om jag aldrig träffat dig! Du verkar bry dig väldigt mycket om folk och det är toppen. Alla borde vara som du, som vill hjälpa till när någonting är snett. DU ÄR TOPPEN!
Kram
Annie

jag har alltid varit smal och jag är väldigt nöjd med min kropp men när andra i skolan kommer fram och säger att man är ful hela tiden känns det ändå inte bra.
Jag har gått ensam i skolan. Jag har blivit retad. Jag har blivit ut skrattad. Jag har låst in min på toan för att slippa allt och alla. Jag har inte velat gå till skolan för jag visste hur det skulle bli. Jag har blivit bortglömd, jag har blivit ensam, jag har gått igenom en massa massa saker ensam. Jag har varit sämst i skolan. Jag har fått ig på samma prov. Mina föräldrar har skilt sig, dem bråkar i telefonen. Jag har gråtit mig till sömns. Jag kunde inte kunna se mig i spegeln utan att se tårarna blänka. Jag hade ångest hela tiden, grät varje natt och dag. Jag var varit olyckligt kär. Jag har gråtit mig till söms för jag älskat någon som inte älskar mig tillbaka på samma sätt. Jag har blivit playad och sviken. Jag har bråkat med hela världen, känns det som, samtidigt. Jag har hatat livet, jag har mått så dåligt så jag fått sova i mina föräldrars rum. Jag har levt ensam. Jag har räknat dagarna till allt skulle ta slut. Jag har bett till gud varje kväll, men han verkade inte lyssna. Jag ville få stopp på allt, ett slut ! jag orkade inte kämpa mer. Jag orkade inte ta tag i mitt liv,
... Men jag var stark, starkare än vad jag trott. Jag tog mig i kragen, sa till mig själv att jag skulle klara det. jag klarade det och nu mår jag jätte bra. har inte mått dåligt på länge. även fast mitt liv fortfarande inte är så bra som jag vill, har tex nästan inga vänner alls och ingen riktig bästa vän, utan de bara skviker, har ingen riktigt stöd från någon.
men nånting gör så jag mår bra ändå. från att ha gråtit varje dag tills att inte ha gråtit på 9 månader. jag är stolt även mit själv, riktigt jävla stolt !

jag mår sjuukt bra :D , förutom när jag läser om alla andra , . försöker va glad varje dag å tänka positivt , göra saker jag tycker om och vara med personer som gör mig lycklig. HA KUUL & SKÄMTA :D de är braaa , då mår man bra :) ett gott skratt förlänger livet ;) hoppas alla som mår dåligt på denna sidan inser hur bra livet kan vara . <3

Tack för att man får skriva av sig här.. Jag hade ett förhållande med världens underbaraste pojke i 2år och 6 månader. Sen en dag gjorde han slut, och jag vet inte varför. Efter att han sa orden " Jag vill inte längre" Rasade hela min tillvaro, jag slutade äta, dricka till och med sova. Jag har kämpat på och det har fått en vecka nu. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till, mår så dåligt över det här. Mitt självförtroende och min lycka försvann på bara några få sekunder. Jag älskar honom fortfarande av hela mitt hjärta, och alla mina vänner säger, det är klart att det kommer bli ni igen. Jag är den enda som känner på mig att dom har fel. Men jag har bestämt mig för att försöka gå vidare. Det är en lång väg att klättra, men jag ska verkligen försöka. Jag tappade verkligen allt, min ork till att leva försvann den med, och det har inte kommit tillbaka. Det är som att jag väntar på ett tecken för att få försvinna. Jag vet att det är fegt. Men alla gör så ont just nu, och jag önskar bara att allt vore en mardröm.. Vill vakna upp ur den och vara glad med honom i mitt liv! Jag har aldrig älskat någon så mycket i hela mitt liv. Han gjorde mig så lycklig,han var den enda, han är den enda! Utan honom känner jag mig halv. Jag har inte visat ett enda leende sen den dagen han försvann ur mitt liv. Känns som att det aldrig kommer komma fram ett igen.. Jag hoppas att allt blir bättre. Men det är så svårt att acceptera att det verkligen är slut, att han inte kommer tillbaka. Nu står jag ensam och utan ork till något.. Jag undrar var detta kommer att sluta någon stans....

jag tycker att du är så grymt cool! Hejjade på dig & jarmo enda från början av robinson, du var verkligen kalasbra! Fint inlägg också, Du är bäst!

kram Jennifer <3

Jag är så jävla blyg! Vågar knappt göra eller säga någonting! Sen är min mamma hopplös. Hon är så himla överbeskyddande. Jag får inte gå någonstans. Inte gå hem till kompisar, inte följa med kompisar på stan eller till stranden. Jag menar jag är 15 år och det är sjukt jobbigt. Sen blir man jävligt deprimerad i skolan för typ alla mina kompisar har det jävligt jobbigt hemma, som tex alkoholister som föreldrar osv och då känns mina problem så små, även om jag inte mår bra... :'(

För 3 år sen så drack mina föräldrar ganska mkt och två gånger så började dom bråka och det slutade med att dom började slåss och jag och min syster försökte att stoppa pappa men han puttade bara bort oss..Ända sen de hände har jag mått dåligt och jag har börjat pratat med en psykolog på Bup..Men jag tänker alltid på det..Jag gråter nästan varje natt för jag är så rädd att det ska hända igen..När jag såg att du hade börjat prata om det på din blogg så tyckte jag det var så bra för jag tror att det hjälper att läsa om att man inte är ensam om att ha problem..Det hjälper verkligen att veta att det finns fler man kan prata med andra som kanske har samma problem..Jag tycker också att du är typ världens bästa tjej som finns :) Du skulle ha vunnit robinson,jag och heela gesunda röstade på dig :)

har ett problem som tynger mig , en gång va ja på fest drack ganska mycket. de va där en kille som gillade mig men jag gillade inte honom , han höll på och drog i mig hela kvällen o massa grejer. sen sent på natten när jag skulle bort från festen och sova hos en annan kompis så kunde vi inte få skjuts så vi skulle sova på samma ställe som killen som gillade mig skulle sova på . , slutade med att vi fick sova i samma rum , kommer inte ihåg om ja sa nått om det eller inte. . sen gjorde han saker med mig som jag inte ville och när jag tillslut insåg vad som hände så sprang jag bort därifrån till mina vänner, . dom tyckte de va hemskt och va as arga på honom , sedan mådde ja skit dagarna efter kräktes och sånt . efter några dagar så snackar mina kompisar med "honom" och han övertalar dem om att jag har ljugit ihop allt. , då har jag inte längre mina vänner kvar och mår ännu sämre . funderar på om livet är värt att leva men tar mig vidare med hjälp av andra kompisar, etfter en tid blir jag kompis med en av mina kompisar igen och de börjar ordna upp sig igen ., pratar inte speciellt mycket om det igen och vet inte om någon tror mig än , men jag kom över det och tycker det är huvudsaaken det tynger fortfarande ner mig då och då när ja tänker på det , - tackför ja fick lätta mitt hjärta.

Jag har jättejobbig socialfobi. Har pajat många förhållanden för att jag inte vågat/kunnat vara social med pojkvänners familjer o kompisar. Ibland struntar jag i att träffa mina kompisar för att jag inte klarar av det. Vissa dagar går det så långt att jag knappt klarar av att sitta på bussen.

Har en jobbig socialfobi, börjar då sakta men säkert bli bättre och må bättre. Har haft ett ganska jobbigt liv men ändå inte. Mina föräldrar skiljde sig när jag var 10. Min pappa började prata skit om min mamma och min mamma sa att allt var lögner. Visste inte alls vem jag skulle tro på (eftersom min pappa påstått att min mamma varit ortogen i 4 år.) Har pratade alltså ut med en 10 åring som var så skadad man kan bli efter en skiljsmässa. Jag började bo vecka vecka vilket skadade mig totalt. Efter ett par år började jag tro min mamma, det känndes lättast så. Jag gick även hos kurator i ca 3 år efter skiljsmässan. December 05 köpte min mamma ett hus i Göteborg med mannen som min pappa anklagat henne att varit otrogen med. (Dom skiljdes i mars 04). Jag skulle börja 6:an och hade en magkatar som var påväg att bli magsår. Jag fortsatte som sagt att träffa en kurator men trivdes varken med henne, mina lärare eller på den nya skolan överhuvudtaget. Började 7:an och kom in lite bättre i skolan nu. Har alltid haft det lätt för mig i skolan och det var tur för mig eftersom jag stannade hemma ofta och hade högst frånvaro i klassen. I 8:an så fick jag en bättre närvaro eftersom jag började må lite bättre. Men fortfarande så hade jag hög frånvaro och låga betyg. Det är förnst under vårterminen jag har skärpt till mig och har faktiskt lyckats höja mig i 6 ämnen. Men min socialfobi ställer till det även om den inte är jätte alvarlig. Jag har inte jätte många vänner eller ja.. Jag känner ju dom flesta och är inte mobbad men jag är inte riktigt med om du förstår vad jag menar.. Jag får panik vid fester, och även om det är att bara stå och göra en redovisning med en grupp inför klassen så får jag en fruktansvärd ångest och hela jag börjar skaka. Har börjat öppna mig för en person jag litar på 110% på, och hon är den enda jag känner som vet om min socialfobi. Självmordstankar har också slagit mig och jag har försökt ett par gånger. Men det går helt enkelt inte, och jag har insett att jag har saker att leva för idag.

Och hur jag mår, ja, det vet jag nog inte själv just nu. jag kan inte säga annat än att jag mår konstigt bara. Äter aldrig i skolan, dvs jag hoppar över lunchen varje dag och ersätter näringen med socker istället. Inte mycket men så jag klarar mig.
Har även sömnproblem men det vet jag inte vad det beror på.

Du får gärna svara, jag ser upp till dig något makalöst och är imponerad av det du gör. Och om du inte svarar, ja då låter du helt enkelt bli. Valet är ditt.
/ En osäker tonåring

har haft anorexi och förra sommaren låg jag inlagd, jag gick upp 25 kilo och återfick min vikt + lite till som jag hade innan.
nu mår jag dåligt, jag hetsäter och svälter och kan inte kontrollera mig. jag går på konstroller och måste hålla vikte, men jag vill inte!
jag är sjuk så vafrö inte se lite sjuk ut?
hur ska jag göra?

Hejhej, väldigt bra inlägg, behövs fler som du.
det är också nice att se att du inte blir någon bitchig översittare bara för att du nu är känd, utan faktiskt visar känslor.

Nu till min fråga, det finns många olika typer av självskadebeteende, bland annat ätstörningar, droger, men även att skära sig. Många anser att just att skära sig hör till en ''emostil''. Vad anser du om att just skada sig själv på det sättet?

take care.

Jag är kille och 31 år. Det är min övertygelse att alla människor begåvats med olika medfödda styrkor och svagheter. Ingen är totalt sett bättre än någon annan, våra egenskaper är bara olika fördelade. Därmed glänser vi också i olika sammanhang. För att över huvud taget "glänsa" och stärka sin självkänsla tror jag det är jätteviktigt att ta reda på vem man är. De medfödda krafterna vilar inom oss tills vi lockar fram dem.

För de som tidigt i livet sticker ut lite från mängden, är det svårare att locka fram de sidorna, eftersom nästan all energi går åt till att bara passa in.

Jag är en inåtvänd person av naturen och jag var extremt tystlåten och blyg som tonåring. Det hela förstärktes när klasskamrater sa till mig att "Fan vad tyst är! Säg nåt då..." på rasterna. Jag tog åt mig, gick in i mig själv och analyserade. Det stämde ju! Jag var tystlåten. Mitt resonemang var därför att ja, då måste det vara något fel på mig. Självkänslan sjönk ytterligare och jag gjorde mig i princip osynlig. Det blev en negativ spiral... Det kunde gå hela dagar i skolan utan att jag sa ett ord. Jag ska inte påstå att jag var mobbad, men utfryst och ensam. Min självkänsla var bottenlåg. Jag kunde inte se något positivt med mig själv. Under en period hade jag inte en enda vän. Jag kommer ihåg att morsan köpte en jeansjacka med axelvaddar till mig, som hon menade gjorde att jag såg tuffare ut. Jag gillade den inte. Den stod helt i konflikt med mina försök att göra mig osynlig.

Starten till vändningen kom vid konfimationen (nej, jag är inte troende) där jag lyckades träffa en ny vän. En ny person som aldrig träffat mig förut och därför inte hade några förutfattade meningar om mig. Han behandlade mig som vem som helst och då lyckades jag ta några kliv utanför min lilla bubbla. Något jag har lärt mig i livet är att det är mycket lättare att utvecklas när man träffar nytt folk. Det gör underverk. Varje gång du når en platå, försök hitta nya bekantskaper. Människor som känner dig väl kan klamra sig fast vid din gamla självbild vilket gör det svårare att gå vidare.

Mycket hände det året. Jag upptäckte som av en slump att jag hade viss musikalisk talang. Jag började också styrketräna regelbundet, något som jag fortfarande tycker om att göra efter 16 år. Oavsett vilka mål man har så är det bra för hållningen. Jag är inte säker på att det stärker självkänslan i sig men det gör möten med nya människor lättare eftersom folk ser dig på ett annat sätt. Kanske inte de som redan känner dig, men nya människor.

Den här resan har tagit mig många år men idag känner jag mig trygg i mig själv. Jag har upptäckt egenskaper som jag praktiskt taget är ensam om i många sammanhang. Min inåtvända läggning gör mig visserligen mindre social än andra (och det har jag accepterat), men jag har ett djup som är större än hos de flesta personer jag träffar. Jag älskar att ta in och koppla ihop idéer och fundera över dem i timtal, för att komma till ganska intressanta slutsatser. Det är jag stolt över.

Ni är helt fantastiska, några av er vet bara inte om det än. Kram på er. :)

Som många andra så har jag varit mobbad. Jag är inte det nu längre. Jag kan inte riktigt själv fatta det, men nu, nu är jag kompis med en av dom som mobbade mig som värst. Och innerst inne hatar jag henne. Men jag kan inte bryta mig loss. Då har jag inga kompisar. För min andra kompis skulle automatsikt välja den andra. För hon vill inte riskera att bli mobbad. Igen. Visst det vill inte jag heller, men man ska aldrig vara med sådana man inte ska vara med. Och ärligt så har den här tjejen dåligt inflytande på mig. Och det märks ska jag lova.
Och sen, jag har skit dåligt självförtroende. Jag vågar inte vara den jag är. Jag vågar stå för mitt ord, och så. Om någon säger emot mig säger jag "Okej, alla tycker och tänker olika," inget mer med det liksom.
Pga mitt dåliga självförtroende och det här, plus att jag inte har några vänner, mina föräldrar ser mig inte ibland känns det som om dom bara går rakt igenom mig, ätstörningar, så har jag börjat skära mig. Djupa sår med en kniv. Eller en sax. Och ingen märker något. Vilket jag tkr är bra. Jag har många gånger tänkt på självmord, men aldrig vågat gå hela vägen. Jag har försökt få tag i sömntabletter eller liknande saker som man kan missbruka. Men aldrig, aldrig har jag lyckats få tag i det.
Dels har jag alltid haft svårt för att passa in. Jag har alltid varit den där konstiga knäppa tjejen. Hon som alla glömmer bort, hon som ingen ser, hon som man kan kalla elaka saker och sånt. Och det gör ont. Det gör det verkligen.

Från en trettonårig deprimerad tjej "/

Hejsan Anna gillade allt du skrev men det är en sak jag värkligen har undrat fick ni åka in till ngt fastland och äta på robinson läste det nån stans
och jag blir så glad att du får folk och öppna sig på din blogg blev så sjukt snoppen

tänk att så många mår dåligt men jag vet att det är ett bra sätt att få öppna sig för någon och ösa ur sig all skit man bär inom sig

Hej! Jag är en tjej på 12 och 1 halvt år. Jag trk det är bra med folk som bryr sej! Du verkar vara en jätte bra person o jätte snäll!!! Jag själv mår toppen =) Hoppas alla reder ut sina problem :)) en del saker låter nt så bra /:' Men du hjälper många att komm till rätta tror jag! Om jag hade problem skulle jag ha vänt mej o skrivit om mina problem på din blogg direkt! en STOR kram till dej o till alla andra som orkar läsa min text<33